Det är inte alltid människor konkret bidrar till att arter minskar i antal genom exempelvis jakt och föroreningar. Ibland sker det indirekt genom att de introducerar invasiva arter, dvs sådana som inte ingår naturligt i ett visst ekosystem, på olika platser i världen. Ett exempel på detta är agapaddan, cane toad, från Hawaii som introducerades i Queensland i Australien på 1930-talet för att den skulle bekämpa en sorts skalbaggar som hotade sockerrörsodlingarna. Då den inte hade några naturliga fiender har den förökat sig explosionsartat och är idag ett stort problem i naturen där. Den är dessutom giftig så alla djur som försöker sig på att äta den dör.

Både i Australien och på Nya Zeeland har man också problem med katter, som först fördes in via skepp från Europa. De är ett stort hot mot många fågel- och ödlearter och på vissa platser har det diskuterats att införa förbud mot att låta tamkatter gå ut och även mot att låta människor skaffa nya katter. Det skulle kunna gå så långt att det kommer förslag på att döda av förvildade katter som ingen tar hand om.

Fundera på om det är någon skillnad på hur vi ser på agapaddor och katter. Skulle den ena kännas lättare att döda än den andra? Varför? Vad påverkar vårt synsätt kring de olika djurarterna?

Utgå ifrån följande tre etiska resonemangsmodeller och diskutera om det vore rätt att döda katter för att rädda de inhemska fågel- och ödlearterna och skapa balans i ekosystemen de ingår i.

1)    Plikt- eller regeletik. Enligt ett plikt- eller regeletiskt synsätt finns det regler för hur man ska handla, och vad som avgör vad som är etiskt rätt och fel i en situation är om man håller sig till reglerna eller inte.

2)    Sinnelagsetik. Enligt sinnelags- eller avsiktsetiken är det tanken som räknas. Oavsett konsekvenserna är en handling etiskt rätt om avsikten var god.

3)    Konsekvensetik. Det som avgör vad som är rätt och fel ur ett konsekvensetiskt perspektiv är vad resultatet av en handling blev. En del av konsekvensetiken är utilitarismen som formulerades av Jeremy Bentham. Den innebär ”största möjlighet lycka åt störst antal människor”.

Biologisk mångfald
Av Mattias Lindholm, naturvårdsintendent på Göteborgs naturhistoriska museum

Begreppet biologisk mångfald är för många synonymt med arter och artrikedom. Men att räkna arter är bara ett sätt att mäta biologisk mångfald. Vi kan ta exemplet med vår svenska brunbjörn och Nordamerikas grizzlybjörn. De är i grunden en och samma art även om grizzlybjörnarna är större och har ett mer annorlunda beteende än brunbjörnarna. Skulle en av dem dö ut så skulle arten finnas kvar men vi skulle helt riktigt uppfatta det som en förlust av den biologiska mångfalden. Det är istället variationen av allt levande som utgör byggstenar till det vi kallar biologisk mångfald. Din hårfärg, dina nedärvda anlag för hur du hanterar glädje och sorg, maten du äter, alla djur och växter – allt detta ryms i begreppet biologisk mångfald. Det är också så FN:s definition om biologisk mångfald är skriven:

Biologisk mångfald är variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem.

Den enorma mångfalden som finns på vår planet är ett resultat av den mycket långa processen av evolution. Ända sedan livet uppkom på vår planet för ca 3,5 miljarder år sedan har det anpassat sig efter sin omgivande miljö. Allt från små bakterier som under miljontals år har levt vid varma källor på stora djup i Stilla havet till det komplexa samspelet mellan en tropisk orkidé och den specifika fjäril som besöker den.

Värdet av biologisk mångfald

Vi människor är i högsta grad beroende av välfungerande ekosystem för att vi ska kunna ha den välfärd som vi tar för given. Vattnet vi dricker har renats av levande mikroorganismer, vår mat har vuxit upp i en ren och frisk natur och är fria från gifter och föroreningar, luften vi andas producerats av gröna växter, våra hus är byggda av råvaror från naturen.

Biologisk mångfald kan värderas på olika sätt. Biocentrism och ekocentrism utgår från egenvärdet hos enskilda individer, arter eller ekosystem. Vi ger till exempel den sjungande talgoxen i trädgården eller den gamla eken i parken ett värde utan att de har en direkt påverkan på oss människor. De ska helt enkelt få finnas kvar för sin egen skull. Ett annat sätt att värdera biologisk mångfald är att se på användarvärdet och vilket värde det har för människan. Ekosystemtjänster är ett begrepp som ibland används för att beskriva dessa värden. Ekosystemtjänster inbegriper alla produkter och tjänster som vi nyttjar av ekosystemen och som bidrar till vår ökade välfärd och livskvalitet. Här ges några exempel på värden eller ekosystemtjänster som den biologiska mångfalden förser oss med:

Människans hälsa

Naturen har alltid varit en viktig källa där människan har kunnat finna botemedel och hjälp mot sjukdomar och krämpor. Läkeväxter och medicinska örter har i hög grad hjälpt oss i senare tid och man uppskattar att ungefär sjuttio procent av de mediciner som produceras idag har sitt ursprung i naturen[1]. Många av våra vanligaste huvudvärkstabletter har aktiva ämnen som kommer från växter i vår närmiljö. Men vi har funnit nytta med många andra växter, t.ex. idegranar som botar bröstcancer, fingerborgsblomma som hjärtmedicin, jams-växter som p-piller, indisk ormrot som sänker blodtryck, indisk heliotrop som leukemihämmande, Penicillium-svampar som antibiotika. Upptäckten av ett av dessa naturliga läkemedel har resulterat i Nobelpriset i medicin 2015 och en fantastisk historia[2]:

Tu Youyou är en kinesisk forskare i medicin som 1969 fick i uppdrag av ordföranden i kinesiska kommunistpartiet Mao Zedong att hitta ett botemedel mot malaria. Kina hade soldater med i Vietnamkriget och fler soldater dog av malaria än i strider och det fanns ett stort behov av ett nytt läkemedel mot malaria. Det fanns redan andra läkemedel mot malaria, bl.a. kinin som framställs ur kinaträdets bark, men malariaparasiterna hade utvecklat immunitet och det var inte särskilt effektivt. Tillsammans med Nordvietnam beslöt de därför att starta det hemliga projektet 523 som hade en uppgift att hitta ett nytt botemedel mot malaria. 523 är datumet för beslutet som var den 23 maj. Tu hade kunskap inom traditionell kinesisk medicin och tillsammans med sina tre assistenter började de söka igenom gamla kinesiska recept i jakt efter botemedlet. I en skrift från 400-talet hittade de uppgifter att sommarmalört (Artemisia annua) var ett effektivt läkemedel mot cykliskt återkommande febertoppar, vilket är ett tydligt symptom på malaria. De testade sommarmalörten genom att utvinna extrakt av örten genom kokning. Men vid det första testet hade extraktet ingen effekt mot malaria. De sökte därför vidare och i en skrift från 340-talet hittade de anvisningar att örten skulle läggas i kallt vatten som sedan skulle drickas. De förstod att den aktiva substansen kunde vara känslig för värme och gjorde ett nytt försök där extraktet inte hettades upp. Resultatet av testet på apor och möss var en nästan hundraprocentig effekt mot malaria. Det behövdes även tester på människor och då ställde Tu själv upp som första försöksperson. Hon uppvisade inga biverkningar och de fortsatte testa medlet på malariasjuka skogsarbetare som trettio timmar efter behandlingen var helt friska. Den aktiva substansen i sommarmalört som Tu och hennes kollegor identifierade döptes till artimisinin efter släktnamnet på sommarmalört Artimisia. Idag botar artimisinin tiotals miljoner varje år och det odlas kommersiellt i Asien.

Man bedömer att mellan 50 000 och 70 000 växter används industriellt i medicinskt eller annat syfte[3]. En särskilt hög andel av läkemedlen mot cancer och infektionssjukdomar kommer från växter. Det beror på att växterna själva försvarar sig med kemiska ämnen mot andra organismer. Växternas kemiska försvar har i uppgift att skada andra men inte sig själva, precis så som läkemedlen inom de här sjukdomsområdena fungerar.

Vår omgivande miljö spelar en stor roll för hur vi mår. Trädgårdar, parker och vild natur har en hälsofrämjande effekt som hjälper oss att bibehålla och uppnå psykisk hälsa[4]. Forskare har upptäckt att de som omges av grönskande natur har lägre stressnivåer, och de som dessutom utövar fysisk aktivitet i naturen har en lägre risk att drabbas av psykisk ohälsa7. Det finns också en koppling mellan hur naturen och vi själva mår. Nedskräpade och förstörda naturområden ger oss inte samma positiva hälsofrämjande effekt som friska och rena miljöer.

Mat och dricksvatten

All vår mat är en produkt av den biologiska mångfalden. Vi odlar grödor i jordar som till största delen består av mikroorganismer. Över 70 procent av vad som finns i grönsaksdisken är pollinerade av insekter[5]. Utan bin och andra pollinerare skulle vi själva få pollinera varje enskild blomma för att få det bär eller frukt som vi ofta tar för givet. Även bär som växer naturligt i Sverige, som lingon och blåbär, är i hög grad beroende av att pollineras av insekter. I stora odlingar kan det finnas en brist på naturliga pollinerande insekter och då har man använts sig av bikupor eller humlebon som man placerar ut. I Kalifornien importerar man varje år ungefär 50 000 bikupor med honungsbin från östkusten i USA för att pollinera mandelträden[6]. Man använder en enda sorts bi för detta ändamål – det europeiska honungsbiet Apis mellifera – och det gör att systemet är sårbart mot sjukdomar och infektioner. Under 2015 och 2016 förlorades över 40 procent av alla honungsbin i Kalifornien på grund av angrepp av varroa-kvalstret och det ledde till stora ekonomiska förluster[7]. Även vilda bin minskar kraftigt i Sverige och i världen. Mer än en tredjedel av Sveriges 270 arter av vilda bin är rödlistade och ytterligare 17 arter har försvunnit från Sverige[8]. En starkt bidragande orsak till detta är användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket. Ett bekämpningsmedel som på senare år har debatterats flitigt inom EU är neonikotonoider. Det är en grupp bekämpningsmedel mot insekter som bland annat används i rapsfält. Svenska studier har visat att neonikotonoider påverkar mångfalden av humlor och andra bin väldigt negativt[9]. I sydvästra Kina har det gått så långt att odlarna själva får handpollinera varje blomma på fruktträden eftersom de naturliga pollinatörerna har gått förlorade.

På många håll i Sverige kan vi fortfarande nyttja dricksvatten som har renats genom naturliga processer. Mikroorganismer bryter ned föroreningar, växter tar upp näringsämnen, våtmarkerna bromsar upp vattnet och föroreningar sedimenteras och binds i botten. Detta system förser oss med klart och rent dricksvatten och när det inte fungerar kan det leda till dricksvattenbrist. Detta var något som hände i New York på 1980-talet[10]. New York hämtar större delen av sitt dricksvatten från stora klarvattensjöar med naturligt renat vatten i Catskillbergen. På 1980-talet blev vattenkvalitén allt sämre och orsaken var en alltför hög belastning av områdena kring sjöarna. Skogar i bergen hade avverkats, jordbruksområden hade anlagts vid vattendragen och stugområden och hus hade byggts vid stränderna. Detta medförde att ekosystemen inte längre förmådde rena vattnet i samma utsträckning som tidigare. Det fanns två alternativ för att återfå ett rent dricksvatten. Antingen måste man bygga ett stort reningsverk eller så fick man återställa de förstörda miljöerna. Trots stora protester från markägare och andra som brukade området så valde man det senare alternativet. Restaureringen skedde genom ett samarbete där de berörda fick betalt av staten för att återställa markerna och sköta dem mer hållbart och långsiktigt. I slutändan fick man tillbaka de naturliga miljöerna kring sjöarna och vattnet blev återigen rent och kunde användas som dricksvatten i New York. De som tidigare hade protesterat var nu positiva till hela projektet och kostnaden var betydligt lägre än att bygga och driva ett reningsverk.

Den sjätte massutdöendet och hoten mot biologisk mångfald

Det är normalt att arter uppstår och försvinner. En del arter utvecklas och övergår i nya arter medan andra försvinner helt från sin evolutionära utvecklingslinje. Ofta försvinner arter när det sker en förändring av miljön de lever i. Om förändringen sker tillräckligt långsamt hinner arterna anpassa sig och nya arter uppstår. När förändringen är stor eller sker väldigt snabbt kan istället många arter försvinna. Vid fem tidigare tillfällen under jordens historna har mer än 75 procent av arterna försvunnit under ett massutdöende. Det senaste massutdöende skedde för ungefär 66 miljoner år sedan, då alla stora dinosaurier dog ut efter att en meteorit slog ned på jorden.

Det står nu allt mer klart att vi har inlett det sjätte stora massutdöendet och för första gången under jordens historia har en enda art orsakat detta – människan Homo sapiens. Vi har på kort tid orsakat en dramatisk förändring av många arters livsmiljöer och det har lett till att utdöendetakten för många arter är väldigt mycket högre än normalt. De senaste hundra åren har vi förlorat ungefär 200 arter ryggradsdjur. En normal takt för detta hade varit 10 000 år. Utdöendetakten för ryggradsdjuren är därför hundra gånger snabbare än normalt. Groddjuren har en utdöendetakt som är 200 gånger snabbare än normalt och om ytterligare hundra år uppskattar forskarna att utdöendetakten är 25 000 gånger snabbare. En förhöjd ökning av utdöendetakten har även påvisats för många andra djur- och växtgrupper. WWF:s senaste rapport Living planet 2018 visar att populationsstorlekarna har minskat generellt med 60 procent under de senaste 45 åren[11]. I tropikerna är minskningen ännu större med en minskning på nästan 90 procent. Den senaste IPBES-rapporten visar också att en miljon arter riskerar att dö ut[12]. Människans stora påverkan på sin omgivning har också fått flera forskare att föreslå av vi har gått in i en ny geologisk epok – Antropocen[13] – en tid då vårt behov av energi, mat, vatten och livsrum har lett till att jordens alla ekosystem påverkas.

Fem orsaker bakom det sjätte massutdöendet[14]

1. Arternas livsmiljöer har gått förlorade

Människan har på många olika sätt förändrat arternas livsmiljöer så att de idag har försvunnit eller krympt till små fragment av sin ursprungliga storlek. Detta har naturligtvis haft stor effekt på arterna som lever i dessa miljöer. Tropiska regnskogar är de mest artrika biomen och de sträckte sig tidigare som ett bälte runt hela jorden. Under de senaste 100 åren har de dock krympt till hälften av sin areal.  Varje år avverkas det miljontals hektar av regnskog och inom tio år förväntas vissa tropiska områden ha förlorat 98 procent av sina ursprungliga skogar[15].

2. Överexploatering av arter i form av jakt och fiske

I spåren av människans spridning över jorden kan man följa en våg av utdöenden. Två tredjedelar av Afrikas stora rovdjur har försvunnit under den tid då människan har funnits där. Även i Europa hade vi tidigare en megafauna av stora däggdjur med mammutar, elefanter, hästar, ullhåriga noshörningar, flodhästar, jättehjort, grottbjörn m.fl. Dessa försvann ungefär samtidigt som människan började vandra ut ur Afrika för 50 000 år sedan.

3. Föroreningar

Gifter och skräp kan ha en direkt eller indirekt påverkan på arter eller deras miljö. Oljespill har en direkt påverkan som gör miljön skadlig och obeboelig medan miljögifter kan ha en indirekt påverkan som sänker fertiliteten eller dödar bytesdjuren. Polyklorerade bifenyler (PCB) är en grupp långlivade industrikemikalier som är fettlösliga och lagras i fettvävnad hos djur. Användningen upphörde 1977 men på grund av att de bryts ned långsamt så finns de fortfarande kvar i miljön och orsakar skador hos arter som befinner sig i toppen av näringskedjan, bl.a. människan. Allt mer skräp sköljs ut i våra floder och hav. Idag har 90 procent av alla sjöfåglar plast i sina magar. Om 30 år kommer siffran stiga till 99 procent[16]. Även sköldpaddor, fiskar och marina däggdjur dör i allt större omfattning på grund av plasten som finns i våra hav. Inte ens Marianergraven, den djupaste och kanske mest avlägsna del av jorden, är skonat från vår livsstil. Här har det nu börjats samlats plaster, bland annat engångsartiklar[17]. Med tanke på att vattnet i Marianergraven är kallt och att solljuset inte når ner så kommer det ta väldigt lång tid innan dessa plaster bryts ned.

4. Spridning av invasiva främmande arter och sjukdomar

Främmande arter som etableras i nya områden och som hotar den inhemska floran och faunan benämns som invasiva arter. På öar och andra isolerade områden kan etablering av främmande arter få förödande konsekvenser för den biologiska mångfalden. Här är några exempel:

·       Nilabborre planterades ut av brittiska sportfiskare i Victoriasjön på 1950-talet. Victoriasjön har haft hundratals arter med ciklider som är endemiska, d v s de finns bara där och ingen annanstans. De flesta av dessa ciklider är idag utrotade på grund av nilabborren.

·       1921 vandrade havsnejonöga in i Eriesjön från Ontariosjön genom den nygrävda Wellandkanalen och sedan spred den sig gradvis vidare i alla de stora sjöarna Michigansjön, Huronsjön och Övre sjön. Havsnejonöga är en blodsugande fisk som lever på andra fiskar och spridningen av denna har lett till att många naturliga fiskbestånd i de stora sjöarna har minskat katastrofalt.

·       100 agapaddor planterades in i den australiska delstaten Queensland 1935 för att bekämpa en skalbagge som hotade sockerrörsodlingarna. Agapaddan är en storvuxen och giftig art som inte har några naturliga fiender i Australien. Det har lett till att den har förökat sig okontrollerat och sprider sig söderut över landet och alla ormar, ödlor, krokodiler, dingos och fåglar som försöker äta agapaddorna dör av dess giftighet.

5. Ökade koldioxidnivåer och klimatförändring

Vi pumpar årligen ut 10 miljarder ton kol i jordens system[18]. Effekten av detta blir att många av arternas naturliga miljöer förändras på en relativt kort tid: klimatet förändras och temperaturen blir högre, Arktis blir isfritt under sommarhalvåret och koldioxidnivåerna i haven blir högre. Detta leder sannolikt till att många arter inte hinner anpassa sig och dör ut. Korallreven är de artrikaste områdena i havet och en fjärdedel av allt marint liv är beroende av denna miljö. Korallreven dör om koldioxidnivåerna i haven blir för tillräckligt höga och med dagens takt förväntas det ske inom 100 år[19]. Ett isfritt Arktis kommer inte bara utrota isbjörnarna utan hela djur- och växtlivet i det här området kommer förändras. Forskning visar också att en förändring av klimat i Arktis kommer också påverka klimatet i hela norra halvklotet[20]. Vi kommer få det kallare i Europa och mer extrema väderfenomen som torka, stormar och köldperioder.

Arbete för bevarande av biologisk mångfald

Arbetet för bevarandet av biologisk mångfald har intensifierats under senare år i takt med att behovet har ökat. För ungefär hundra år sedan bildades de första nationalparkerna i Sverige och då fanns en romantisk idé om att stora sammanhängande landskap skulle bevaras i ett oförändrat skick åt efterkommande generationer. Sedan dess har bevarandearbetet allt mer handlat om att skydda hotade arter och deras livsmiljöer och idag finns det flera olika skyddsformer i Sverige, bl.a. naturreservat, biotopskydd, Natura 2000-områden och fridlysning av enskilda växter och djur. När arterna skyddar i sin naturliga livsmiljö benämns detta som in situ-bevarande. Men i vissa fall är arternas populationer så låga eller är deras livsmiljöer inte tillräckligt bra för att de ska kunna leva kvar på längre sikt. Då kan skyddsarbetet istället ske utanför arternas naturliga livsmiljöer med så kallade ex situ-bevarande åtgärder. Stiftelsen Nordens Ark i Bohuslän är ett exempel på en organisation som arbetar med ex situ-bevarande åtgärder. De föder upp utrotningshotade djur genom avel för att sedan sätta ut dessa när deras livsmiljöer är återställda.

Många universitet och högskolor forskar på ämnet biologisk mångfald, exempelvis Centrum för biologisk mångfald på Statens lantbruksuniversitet (SLU) och Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier på Göteborgs universitet. På SLU finns även ArtDatabanken som var femte år tar fram en rödlista som är en lista över de arter i Sverige som har en förhöjd risk att bli utrotade. Rödlistan är ett viktigt instrument för naturvårdsarbetet i Sverige. De naturhistoriska museernas vetenskapliga samlingar av växter och djur är också ett viktigt underlag för hur populationer av djur och växter har förändrats över tiden. Samlingarna har fått en allt viktigare roll i samband med att DNA-tekniken började användas i bevarandearbetet.

På FN:s konferens i Rio 1992 undertecknades Konvention om biologisk mångfald som anses vara det viktigaste dokumentet för bevarandet av biologisk mångfald. År 2010 antog världens länder en strategisk plan med 20 delmål, de så kallade Aichimålen, som ska främja den biologiska mångfalden. Planen sträcker sig fram till 2020 och just nu pågår utvärderingar och framtagande av en ny strategisk plan som ska antas av världens ledare hösten 2020. År 2020 kommer därför bli ett väldigt viktigt år för den biologiska mångfalden. Då bestäms hur vi ska ändra den negativa trenden av minskningen av biologisk mångfald och hur vi ska undvika ett massutdöende av arter. Även om läget är allvarligt och verkar dystert så är många forskare överens om att det ännu inte är för sent att göra något[21].

Källor

[1] Newman, D. J. & Cragg, G. M. Natural products as sources of new drugs over the last 25 years. Journal of Natural Products 70: 461-477, doi:10.1021/Np068054v (2007).
[2] McKenna P. Nobel prize goes to modest women who beat malaria for China. New Scientist 5 October (2015).
[3] Brahic, C. Biodiversity may yield new ‘blockbuster’ drugs. New Scientist 20 March (2007).
[4] Maas, J., Verheij, R. A., Groenewegen, P. P., de Vries, S. & Spreeuwenberg, P. Green space, urbanity, and health: how strong is the relation? Journal of Epidemiology and Community Health 60: 587 (2006).
[5] Ollerton, J., Winfree, R. & Tarrant, S. How many flowering plants are pollinated by animals? Oikos 120: 321-326
[6] Ferris, J. The mind-boggling math of migratory beekeeping. Scientific American 1 September (2013)
[7] University of Maryland. ”American beekeepers lost 44 percent of bees in 2015-16: Summer losses rival winter losses for the second year running.” ScienceDaily. ScienceDaily, 10 May 2016.
[8] Artdatabanken 2015.
[9] Rundlöf et al. (2015) Seed coating with a neonicotinoid insecticide negatively affects wild bees. Nature 521, 77–80.
[10] Appleton A & Moss D (2012) How New York city kept its dringing water pure – In spite of Hurricane Sandy. Huffpost 2015-05-11
[11] Living Planet report 2018
[12] IPBES. 2019. Global assessment report on biodiversity and ecosystem services of the Intergovernmental Science- Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services. E. S. Brondizio, J. Settele, S. Díaz, and H. T. Ngo (editors). IPBES Secretariat, Bonn, Germany.
[13] Crutcen P.J. (2002) Geology of mankind. Nature 415:23
[14] Salafsky, N. et al. (2008) A standard lexicon for biodiversity conservation: unified classifications of threats and actions. Conservation Biology 22: 897-911
[15] Hughes A.C. (2017) Understanding the drivers of Southeast Asian biodiversity loss. Ecosphere 8(1)

[16] Wilcox, C., Van Sebille, E. & Hardesty, B. D. Threat of plastic pollution to seabirds is global, pervasive, and increasing. Proceedings of the National Academy of Sciences 112: 11899, doi:10.1073/pnas.1502108112 (2015).
[17] Chiba S. et al (2018) Human footprint in the abyss: 30-year records of deep-sea plastic debris. Marine Policy 96:204-212
[18] Le Quéré, C. et al. Global Carbon Budget 2017. Earth Systems Science Data 10, 405-448, doi:10.5194/essd-10-405-2018 (2018).
[19] Hoegh-Guldberg, O. et al. Coral Reefs Under Rapid Climate Change and Ocean Acidification. Science 318: 1737 (2007).
[20] Francis, J., A. & Vavrus, S., J. Evidence for a wavier jet stream in response to rapid Arctic warming. Environmental Research Letters 10, 014005, doi:10.1088/1748-9326/10/1/014005 (2015).
[21] WWF 2018. Living Planet Report 2018: Aiming higher

Läs fördjupningstexten om biologisk mångfald.

1. Ge fem exempel på vad som ingår i definitionen av biologisk mångfald.
2. På vilka sätt bidrar människan till att många arter dör ut i snabbare takt?
3. På vilka sätt kan man mäta och jämföra biologisk mångfald?
4. Hur tar forskarna fram information om hur situationen för djur och växter har förändrats över tiden?
5. I Sverige är 270 arter av vilda binrödlistade. Undersök hur ekosystemen de ingår i skulle påverkas om de försvann helt. Vilken effekt skulle det ha på människors situation?
6. Vilka tar fram listan med rödlistade arter? Ta reda på vilka fler djur- och växtarter förutom vilda bin som är rödlistade och därmed utrotningshotade i Sverige just nu.

Jordens historia är indelad i olika geologiska tidsåldrar. Genom att dela in enorma tidsrymder i kategorier kan vi bättre jämföra och förstå hur jorden har förändrats. Vi befinner oss just nu i tidsåldern Holocen som började för cirka 11 600 år sedan. Nu menar vissa forskare att vi borde döpa om vår tidsålder till Antropocen som betyder människans tidsålder. Termen Antropocen myntades av kemisten Paul Crutzen och marinbiologen Eugene Stoermer år 2000, de menade att epoken börjar samtidigt som ångmaskinen uppfanns år 1784.

Titta på filmen med Dipesh Chakrabarty.

1. Varför är ångmaskinens inträde i historien ett så avgörande årtal?
2. Hur kan människans påverkan på jorden vara så stor att ger namn åt denna epok? Hur resonerar Dipesh Chakrabarty kring detta?
3. Vad menar Dipesh Chakrabarty med att mänsklighetens historia nu är naturhistoria?
4. Dipesh Chakrabarty säger att ”Sedan 1400-talet har världen behandlats som en plats för resurser endast avsedda för människor”. Vad menar han med det tror du?

Det finns även en annan modell för att förklara ”jordsystemets” gränser. Det är den så kallade donutekonomin. Den går kort ut på att utifrån modellen om planetens gränser lägga till människans behov i centrum av cirkeln. Den gröna ringen mellan människans behov och planetens gräns blir då det ”säkra utrymmet för mänskligheten. Alltså det område som mänskligheten kan röra sig inom för att garantera att både mänskliga behov tillgodoses och naturens balans inte sätts ur spel. Det område ser i modellen ut som en donut.

Bildkällhänvisning: Donutekonomi,källa: Raworth, 2012. Översatt i WWF Living Planet Report 2014, svensk sammanfattning.www.wwf.se/ekonomi-och-finans/inom-planetens-granser/
Planetära gränser: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

Titta på de båda modellerna och jämför dem.

Vilken modell föredrar du och varför?

Motivera.

Hållbar utveckling är ett begrepp som bygger på tre perspektiv av hållbarhet.

Ekologisk hållbarhet – goda förutsättningar för att naturen ska fungera
Ekonomisk hållbarhet – hållbara ekonomiska system
Social hållbarhet – hållbara system för maktfördelning, sammanhållning och samspel mellan människor.

Är det något av dessa tre perspektiv som du tycker fattas i den så kallade ”Donutekonomin”.

Vilket/vilka i så fall? Diskutera.

Läs mer:

Donutekonomin, planetens gränser och hållbar utveckling

1. Försök identifiera orsakerna till att situationen blev ohållbar på Påskön. Vad var det som gjorde att ursprungsbefolkningen nästan gick under?
2. Varför tror du att det är namnet Påskön som blivit det mest använda och kända och inte Rapa Nui?
3. Den holländske sjömannen som tros vara den första europén på ön finns namngiven, men vi känner inte till några namn på personer ur ursprungsbefolkningen. Vad beror detta på?
4. Det välkända toromiro-trädet dog ut på Påskön och finns inte längre kvar där. Är det viktigt att vi försöker återintroducera arter till platser där de en gång levt? Motivera!
5. De stora stenskulpturerna, moai, på Påskön är ett exempel på många fantastiska föremål ur historien som vi idag fascineras över men inte alltid vet säkert varken hur eller varför de en gång tillverkades. Fundera på vilka saker från vår samtid som skulle kunna komma att uppfattas och spekuleras kring på samma sätt långt in i framtiden.

Titta på filmen med Maria Ojala.

1. Vad är hennes budskap?
2. Vad tror ni att hon menar med att ”saker kan vara ljusa och mörka på samma gång”?
3. Kan ni komma på ett exempel på problem som mänskligheten har löst? Något som har blivit mycket bättre genom historien?
4. Bygg hopp: Ge varandra ett tips var på en konkret sak att göra idag och som du inte brukar göra. Fråga varandra imorgon hur det gick och hur det kändes.

Hopp och oro i en tid av globala klimatförändringar

Text av Maria Ojala, filosofie doktor och docent i psykologi vid Örebro universitet, publicerad i tidskriften Ikaros. Anpassad av Världskulturmuseerna för Human Nature Skola.  

Vad är egentligen klimatångest, eller klimatoro? Är det något som leder till hopplöshet eller är det en kraft som leder till klimatvänlig handling? Och i dessa tider av undergångsstämning, är det inte snarare hopp vi bör tala om? Eller är hopp en illusion som gör att vi bekvämt lutar oss tillbaka och tror att någon annan skall fixa problemet?

Luften står stilla och värmen gör att svetten sipprar fram efter bara en kort promenad. Jag är på väg att köpa en bordsfläkt men inga fläktar finns kvar i butikerna. Naturen är gul istället för grön och det brinner i skogarna inte långt ifrån mig. En vän meddelar att hon kan känna lukten av brandrök. På radion rapporteras att det är den varmaste sommaren på 260 år.

Dessa tecken på att någonting händer väcker oro hos mig och många andra. Plötsligt översvämmas tidningar, radio och TV av reportage om “klimatångest”.

Känslor och klimatproblematik 

Inom psykologi och annan beteendevetenskap talas det om att klimatfrågan inte ligger känslomässigt nära för oss människor i västvärlden. De negativa konsekvenserna är mestadels inte synliga för oss. De drabbar människor som bor långt borta. De är också avlägsna i tid, d.v.s. drabbar människor som lever i framtiden. Eftersom det ofta är lättare att känna empati med människor som finns i vår närhet och som tillhör vår sociala grupp kan det vara svårt för oss att engagera oss angående klimatfrågan.

Redan idag drabbar klimatförändringarna djuren och naturens välmående, t.ex. hotas den biologiska mångfalden. Även om vi kan känna empati med djur, exempelvis söta isbjörnar, är abstrakta begrepp såsom ekosystem och biologisk mångfald inte lätta att greppa. Allt detta leder fram till att vi inte blir känslomässigt berörda i någon större utsträckning. Eftersom känslor spelar en viktig roll i att motivera oss att agera förblir vi inaktiva. Problem som är mer akuta och som berör oss själva och dem som står oss nära får förtur och gör att klimatfrågan inte ses som lika viktig.

Men det finns tillfällen då klimatproblematiken väcker känslor. Ett sådant är när vi själva upplever konkreta fenomen som kan kopplas till klimatförändringarna. Det kan vara översvämningar, värmeböljor och skogsbränder. Precis det som hände den varma sommaren 2018.

När medier rapporterar på ett uppseendeväckande och konkret vis om avlägsna fenomen såsom isbjörnar som står på smältande isflak eller barn som svälter p.g.a. torka kan det väcka oro, empati och skuld. För unga människor kan känslor väckas i klassrummet när de får information om klimatfrågan genom undervisning. Men får denna oro oss att agera?

Det har länge funnits en syn på känslor, och inte minst negativa känslor såsom oro, som något mindre konstruktivt och ibland som något irrationellt. Denna uppfattning kan sammanfattas i fyra punkter:

• Känslomässiga reaktioner är så starka att de tar över oss helt och hållet, de överväldigar oss.

• Känslor gör att vi inte kan koncentrera oss på det som är viktigt, såsom fakta, då vi tar beslut.

• Känslomässiga aspekter gör att vi inte tar in information från omvärlden; vi blir exempelvis fastlåsta i olika identitetspositioner.

• Slutligen ses känslor som självcentrerade och att de hindrar oss från att göra saker som är bra för samhället.

En del av denna syn på känslor kan naturligtvis stämma vid vissa tillfällen. Men inom politisk psykologi har man under senare år visat att oro faktiskt tvärtom kan främja kritiskt tänkande. Oro får oss att bryta med de vanemässiga beteenden som ofta styr oss i vardagslivet. Oron får oss att stanna upp och fokusera på problemet som väckt oron. Den leder till att vi letar efter information om problemet och behandlar information på ett mindre ytligt vis. De få studier som studerat orons roll just när det gäller klimatfrågan visar också de att den hänger ihop med aktivt informationssökande. Och att den ibland kan fungera som en motiverande kraft.

Det verkar alltså som att oro kan leda till att människor agerar i klimatfrågan. Men frågan är mer komplex än så. Det finns också några studier som visar att oro ibland kan leda till förnekande av allvaret i problematiken. Andra studier kopplar ihop oro med hjälplöshet och hopplöshet inför planetens framtid.

Vad kan då förklara denna skillnad mellan olika studier? Det finns lite olika förklaringar. Exempelvis har psykologisk forskning inom andra områden visat att om oro skall leda till handling måste ett antal förutsättningar finnas. Bland annat bör människor få grundlig information om problemet. När man upplever oro har man lättare att ta till sig information. Fakta och konkret information om vad man själv kan göra för att jobba med problemet ger en känsla av kontroll och kan förvandla oro till handling. Ytterligare en faktor berör ett område som jag forskar inom, nämligen hur personer aktivt hanterar sin oro. I studier med både vuxna och unga har det visat sig att vi människor inte är passiva offer för vår klimatoro. Så fort oron väcks blir den social, vi hanterar den på olika sätt. En del av hanteringsstrategierna leder till engagemang, medan andra inte gör det.

Ungas perspektiv på klimathotet 

Studier som utgår från ungas perspektiv visar att en del hanterar klimatproblemen genom att förneka allvaret. Det ses då som ett påhitt eller som ett problem som inte berör en själv. Man tänker att vi är trygga i Sverige, de negativa konsekvenserna kommer att bli synliga först när jag är död. Detta kan delvis bero på att man inte kan hantera oro. Unga mildrar också negativa känslor genom att på olika vis distansera sig ifrån känslorna. De använder exempelvis olika former av distraktion – man gör något kul istället för att tänka på klimatfrågan – och undvikande strategier – man stänger av TV-programmet när klimatproblematiken berörs – för att mildra eller göra sig av med negativa känslor. Vad som förenar de förnekande och distanserande strategierna är att de hindrar människor från att möta sina känslor. Då kan känslornas positiva kraft för lärande och även deras motiverande roll blockeras.

Andra unga bemöter istället problemet och försöker göra något åt det. Därmed mildrar de indirekt de negativa känslorna; de använder så kallade problemfokuserade strategier. De letar exempelvis efter information och kan även göra något konkret själva, t.ex. cykla till skolan eller inte äta kött. De säger även åt andra att det är viktigt att leva mer klimatvänligt.

När det gäller problem som är svåra för individen att hantera själv kan användandet av problemfokuserade strategier ha både för- och nackdelar. Att leta aktivt efter information om vad man kan göra åt klimatproblematiken och att diskutera detta med sina vänner har visat sig vara relaterat till mer konkret engagemang och en starkare känsla av att man kan påverka men det är också förknippat med negativa känslor hos unga. Kanske är det för att dessa strategier mestadels handlar om vad ”jag” som enskild individ kan göra, inte om vad vi kan göra tillsammans. En tung börda läggs på de ungas axlar.

Hopp och meningsfokuserade strategier 

Om förnekande och distansering kan motverka kritiskt tänkande och engagemang, och om problemfokuserade strategier kan ge lägre välmående, finns det då något annat sätt som människor hanterar klimatfrågan på? Här kan man vända fokus från sätt att hantera oro till olika sätt att väcka människors hopp.

Men finns det då inte en risk att hopp är en sorts önsketänkande, ett sätt att förneka allvaret i problematiken? I studier med unga har det visat sig att en liten grupp i alla åldersgrupper, från sen barndom till tidigt vuxenliv, baserar sitt hopp på just förnekande. Men en grupp som är betydligt större är de som baserar sitt hopp på så kallade meningsfokuserade strategier. Dessa strategier handlar om att väcka positiva känslor, exempelvis hopp, som kan existera sida vid sida med negativa känslor och hjälpa personen ifråga att möta de negativa känslorna och göra något konstruktivt av dem. Meningsfokuserade strategier har visat sig vara särskilt lämpliga för att hantera problem som inte kan lösas snabbt eller kanske inte alls, men som ändå kräver ett engagemang. Ändrar vi vår livsstil i en hållbar riktning kommer klimatproblematiken ändå inte att lösas på en gång. Övergripande lösningar går enbart att (möjligtvis) finna på ett kollektivt plan i framtiden. Samtidigt bör vi alla vara engagerade eftersom våra individuella handlingar på ett kollektivt plan bidrar till klimatförändringarna. Det är därför viktigt att kunna uppväcka hopp som kan hjälpa en att orka vara engagerad fast ingen lösning är i sikte just nu.

När unga närmar sig klimatproblematiken genom meningsfokuserade strategier erkänner de att klimatförändringarna är ett allvarligt problem. Men de kan också vända på perspektiven och se positiva trender, exempelvis att kunskapen om problemet har ökat i samhället under senare år, eller att mänskligheten har stått inför likande problem tidigare och klarat av det. Dessa unga har också tilltro till andra samhällsaktörer, exempelvis forskare, politiker och miljöorganisationer, och det skapar hopp. De jobbar också med att hålla uppe ett så kallat existentiellt hopp; de pendlar mellan hopp och oro, och argumenterar exempelvis för att man måste var hoppfull eftersom man annars likväl kan lägga sig ned och dö. Meningsfokuserade strategier har visat sig hänga samman med en känsla av att kunna påverka, till miljöengagemang och även till psykologiskt välmående.

Hur kan vi då främja meningsfokuserade strategier och konstruktivt hopp? Inom både filosofi och psykologi finns idéer om att verkligt hopp, som inte är förnekande eller naiv optimism, startar i ett erkännande och en kritisk förståelse av verkligheten och dess problem. Hopp börjar i en känsla av att någonting saknas. Det innebär att erkänna problemet i fråga, i detta fall klimatförändringarna och vår ohållbara västerländska livsstil, att tillåta sig att känna oron, att sätta ord på den och påbörja en kritisk diskussion om oron och dess grund. Ur denna känsla av att någonting fattas, kan en längtan efter något annat uppstå och en känsla av hopp födas. Hopp växer fram ur en vision av att det som är nu måste, och kan, förändras. I denna form av kritiskt hopp är framtiden öppen.

Inom en tankeriktning som på engelska kallas ”prefigurative politics” menar man att denna form av hopp kan väckas genom att något skakar om våra vanor och vårt vanliga sätt att tänka. Det handlar ofta om att konkret visa att saker och ting kan vara annorlunda. Detta kan ske genom att visualisera och diskutera nya framtidsbilder och ta hjälp av exempelvis konst och teater. Men det som främst sägs väcka detta hopp är att tillsammans med andra agera i nuet så som man vill att framtiden ska bli. Man lever i enlighet med de ideal man har och de förändringar man önskar ska ske. Genom praktiska handlingar visar man att ett annat sätt att leva är möjligt. Detta väcker en förkroppsligad form av hopp. På samma gång kan man fungera som en förebild för andra som blir nyfikna och inspirerade att också agera. Hoppet sprider sig.

Detta mer filosofiska sätt att tänka har stöd i vetenskapliga studier inom psykologin. Att se andra göra och lyckas med saker som vi själva tycker är svåra stärker känslan av att också vi kan. Hur andra i vår närhet beter sig skapar normer om hur vi själva bör bete oss; exempelvis visar studier att hur vi tror att våra grannar agerar kring energisparande är den viktigaste faktorn för om vi själva kommer att spara på energi eller inte. Konkreta kollektiva handlingar där man kan stötta varandra har också visat sig förstärka både välmående och hopp.

I denna text framgår tydligt att känslomässiga aspekter spelar en viktig roll för människors relation till klimatproblematiken. Avslutningsvis är det viktigt att påpeka att våra känslor och vad vi känner är processer som också påverkas av ett större socialt sammanhang. Inom sociologin finns det tankar om att vi lever i ett samhälle som inte tillåter oss att känna negativa känslor därför att de om de skulle tas på allvar skulle störa den ständiga produktionen och konsumtionen. Vi styrs enligt detta sätt att tänka av olika samhälleliga normer om vad som är rätt och vad som är fel att känna och hur vi bör hantera våra känslor. Att så också är fallet gällande klimatfrågan visades i en studie av medborgare i ett litet norskt samhälle. Många kände oro men väldigt få talade om denna oro då de upplevde att det inte var socialt acceptabelt att göra så.

För att kunna möta vår oro, göra något konstruktivt av den och uppleva en aktiverande form av hopp har jag argumenterat för att vi behöver främja en kritisk känslokompetens när vi jobbar med hållbarhetsfrågor i till exempel skolan. Det finns ett behov av att bryta med ohållbara känslohanteringsstrategier, att kritiskt granska dem. Vem vinner på att vi inte har tid att tänka på och diskutera vår oro? Hur kan vi främja nya sätt att hantera vår oro på och hur kan hopp som inte baseras på förnekande väckas?

Artikeln i sin helhet, med vissa hänvisningar till litteratur och källor, finns här: http://www.tidskriftenikaros.fi/artikel/hopp-och-oro-i-en-tid-av-globala-klimatforandringar/

Läs fördjupningstexten av Maria Ojala.

1. Vad verkar vara problemet med “problemfokuserade strategier”?
2. Vad är skillnaden mellan problemfokuserade och meningsfokuserade strategier?
3. Maria Ojala skriver “Hopp börjar i en känsla av att någonting saknas.” Vad tror ni att hon menar och vad skulle det kunna vara som saknas?
4. Finns det känslor som är ”fel” att känna i samhället idag? Upplever ni att det finns normer om vad som är ”rätt” känslor? Motivera!
5. För vem eller vilka är forskningen som presenteras här viktig? Kan den spela någon roll i samhället?

Individuell uppgift

1. Observera dig själv under en dag – upplever du att du försöker distrahera dig från, eller undvika, obehagliga känslor någon/några gånger under dagen? Från vilka känslor och på vilket sätt distraherar du dig? Varför tror du att du distraherar dig? Skriv ner.

2. Nästa dag, prova att stanna kvar i känslan och inte distrahera dig eller undvika den. Skriv ner hur det gick.

De globala målen är integrerade och odelbara – de hänger samman på olika sätt. Det ska du jobba med i denna övningen.

Lär er mer om målen här: www.globalamalen.se

Skriv ut de globala målen i A4 format – de går att ladda ner här: https://www.globalamalen.se/material/logotyper/

Lägg ut målen på golvet eller visa dem digitalt på skärmen, placera Mål 12 i mitten.

• Vilka andra mål skulle också uppfyllas om vi når Mål 12: Hållbar konsumtion och produktion?

• Hur många andra mål kan vi nå genom att nå Mål 12?

• Försök motivera så många mål som möjligt som kan nås genom att nå mål 12.